Känner mig deppig. Känner mig lessen. Känns som jag aldrig kommer att få nåt jobb. Känns som om jag närmar mig tretti strecket och är tillbaka på samma ställe som jag var när jag var tjugo. Det var okej då, att springa omkring som en vetting och vikariera här och där. Men inte nu. Inte när jag har barn och hus och räkningar. Känns som om min utbildning bara var ett enormt slöseri med tid och som om ingen kommer ge mig en chans. Fast jag vet att jag kan! Ingen skulle klara det bättre än mig. Men nä då, här står jag. Snart tretti och timvikarie inom förskolan. Jag och alla som slutade gymnasiet i fjol. Vi slåss om jobben, tjugoåringarna och ja. Och jag skäms!! Jag skäms över min situation. Att jag inte har råd att köpa polarn och pyret till min dotter som bara förtjänar det bästa. Jag skäms över att inte ha några jeans att ha på mig. Jag är en fattig pessimist helt enkelt och nu ska jag lägga av.. Ska inte sitta här och beklaga mig! Har ju massor att göra. Jobb att söka, cv´s att skriva.
Behöver en kram!
Bra, hej!
2 kommentarer:
du behöver inte skämmas... Man gör så gott man kan.. Barn behöver inte ha dyra kläder. Dem blir inte lyckliga för de. De blir lycklig av att få kärlek. de ger du din dotter det vet jag...
kram
Men Sussa. Så får du inte tänka. Du är ju en underbar mamma åt Ella. Vi köper inte heller P.o.p kläder. Jag handlar på name it. Superfina, jag lovar. Men jag förstår dej också. Om inte jag hade haft min verksamhet hade jagockså stått där och trampat. Slagits om vik. Men spotta inäven och visa framfötterna. För du ÄR bra.
Skicka en kommentar