Dag 8 – Ett ögonblick.

Jag börjar med det första ögonblicket som förändrade mitt liv.

Det var vinter. Det var dagen efter nyår, vi hade haft en lugn kväll hemma hos min syster när vi firat in år 2001. Syrrans gula doro telefon ringde när vi satt i soffan och pratade om gårdagen. Emme och jag och syrran. Jag såg direkt på min syster att det var nåt. Hon blev alldeles stel och jag förstod att någon hade dött. De första jag tänkte på var Helena och Johanna. Hade nåt hänt med mina systerdöttrar? Sedan tänkte jag på mamma. Fy, hade det hänt min mamma nåt? Men syrran tittade på mig och sa:
Mormor är död!

Jag fick någon hemsk blackout. Jag skrek, kunde inte vara stilla, höll för öronen och ville inte höra. Syrran fick lägga på telefonen för att jag fick någon form av panik. Min mormor! Underbara fina pigga goa momme. Beda. Hon var förlorad. Hon, som klarade sig hemma utan någon hjälp. Som jag pratat med dagen innan för att önska ett gott nytt år. Hon hade somnat, hemma i sin fåtölj. Hon hade pratat med mamma en timme tidigare och sagt att hon kände sig konstig, att hon inte mådde bra. Så när mamma ringde upp och inte fick nåt svar förstod hon på en gång. Hon ringde min morbror som genast åkte dit och hittade henne.

Jag vet att det är naturens gång, det var egentligen "hennes tur". Hon hade precis fyllt 76 år, hon var inte så gammal. Hon var min mormor. Hon var den som jag tillbringat större delen av min barndom hos. Jag kan fortfarande i bland känna hennes doft, höra hennes röst. I bland när jag ligger i sängen, kan jag ta en liten promenad i hennes lägenhet. Varje gång kommer jag på nåt nytt. Som hennes garderob, där hon gömde godis i bland, eller man kunde hitta ett gammalt fotografi. Hennes gröna tjocka tunga gäst täcke, som man kunde göra superbra kojjor med. Hennes väckarklocka som alltid tickade i den melodi man hade i huvudet.

Mormor- Jag vet att du är hos oss i bland. Jag känner det i bland. Att du tittar in för att se hur vi har det. Jag saknar dig! Kan inte förstå att det är 10 år sedan jag såg dig sist. Jag önskar du hade fått träffa min Fredrik. Du hade gillat honom, han är ju mörk och lång. Det gillade du hos män. Han hade älskat ditt stekta fläsk. Jag önskar du hade fått träffa min dotter. Vi vinkar till dig i bland och jag vet att du hade sparat en särskild plats i ditt hjärta bara för henne, som du hade för mig. Jag saknar dig. Jag saknar dig så otroligt mycket. Det är ett ögonblick jag aldrig kommer glömma, jag var inte bered på det. Är man någonsin det? Jag hoppas du har det bra där du är, att du spelar vändåtta och steker glödhoppor. Jag hoppas du väntar på mig. Att du möter mig när jag kommer. Jag behöver tro att vi ses igen. Jag saknar dig, du fattas oss här på jorden.

Jag vet, det blev inget upplyftande inlägg. Det kanske inte alls var intressant att läsa men jisses vad det var skönt att skriva.

Ella har krupp så vi vabbar. Feber och krupphosta, då blir det inge dagis.

Bra, hej!